Fixat!

Oj, vad jag är duktig idag! Nu har jag även fixat en läkartid nästa vecka :) Skulle egentligen ha blivit kallad för någon månad sedan, eftersom jag slutat äta medicin. Läkaren som skrev ut det sa att jag skulle få komma igen och prata om hur det gått efter 4 månader. Medicinen började skrivas ut från maj, så i juli var det slut med medicineringen! Skulle alltså ha träffat en läkare i augusti. Men nu är det bokat iaf.
..Vet dock inte vad jag ska säga riktigt. Tycker det funkat bra utan med. Men jag ska höra om det går få någon starkare sömnmedicin. För om det skulle börja hända något tror jag inte de klena tabletterna jag har nu kan stoppa det. De är alltför lätta att kämpa emot. Tyvärr.

Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Hon beskriver det så bra, ibland. Mitt i allt virrvarr av yra tankar finns iaf några vettiga stycken:
"En verklighet som inte har skarpa konturer, som inte är svartvit, en verklighet utan lösningar, där det inte finns några enkla svar, kanske inga svar alls."
och
"Jag vet inte vad jag vill. Jag vill ingenting. Egentligen. Ingenting./.../Inga ting finns det som väcker mitt intresse. Ingenting vill jag. Ingenting känner jag. Ingenting tänker jag. Det finns en hinna mellan mig och världen."

Jag undrar om det är så alltid. För alla. Jag skulle mycket väl kunna ha skrivit det där. Precis så känns det, ingenting. Alls. Inte nu. Men då. När jag är där nere på botten, i tomheten. Det är inte alls så sällan nu. Men inte lika tungt. Jag vet att det går över. Och jag hanterar det nog mycket bättre än jag gjort i ungefär 10 år tidigare.
Jobbigast är väl bara att ingen annan kan förstå. Och det är svårt att beskriva hur man känner när man inte känner någonting.
(Fast "mani" stämmer ju inte så bra in här, men det får stå så. Hänger ju ihop ändå.)

Brev

Började läsa igenom mina brev/dagbok från sjukdomstiden för ett antal år sedan. Rörande. Lite pinsamt också. Säkert smärtsamt, men så långt har jag inte kommit.
Något jag reagerade på var att jag på flera ställen skrivit "jag är inte manodepressiv". Hur dum var jag?! :P

Nåja. Jag hoppas att det aldrig går så långt igen.

Sjukdomsblogg.

Imorgon satsar jag på att göra litiumprov, vilket egentligen måste göras varje eller om det är varannan månad, för att se så värdet ligger bra. Jag var in senast i april tror jag. Mera fobier. Stickrädd, vilket gör att jag skjuter på det. Och så är jag fortfarande neg mot medicinen. Känner mig lite blåst också eftersom läkaren som satte mig på det sa ett halvår, så får vi se. Över 3 år har gått nu, närmare bestämt 3 år och 4 månader. Jag är less. Eller är det 2 år och 4 månader kanske? Så är det nog, men på tok för länge är det i vilket fall som. Och dessutom 7 kilo för mycket. Jag vill inte ha dem.

Det som hindrar mig från att ta steget är att läkaren fortfarande inte rekommenderar mig att sluta, frågade ungefär samtidigt som jag tog blodprov sist. Och rädslan för att glida upp igen är nog ännu större än både den för spindlar och nålar!