Upprörd.

En dag som denhär känns det skönt att veta att min dotter inte ska gå på skräp-skolan här, 50 meter bort. Utan på en annan, 1,5 mil bort. När jag kom hem for grannpojken ut genom dörren, med en kniv i handen och hoppade på cykeln. Inte för att jag tror att han är farlig. Men föräldrar här är det. Inte omedvetna heller, bara obrydda. Ingen nämnd, ingen glömd. Och det är säkert fördomsfullt att tro det om "de flesta", men då må jag vara det. "Guilty until proven innocent". Och nog finns det några här som är bra med, men de är nog snarare undantag.

Sen ångrar jag lite att jag inte gick fram och slet av snorungen kniven. Mest orolig för honom, vad ger det att ha hjälm liksom om man har kniven i ena handen?!