Visst, men någon måtta får det väl vara?
Att reta upp sig på att ängla-familjeord inte finns med i saol osv är lite överdrivet tycker jag. Att kalla någon för ängla- förutsätter att man har en tro. Man har en tro på Gud och på änglar. Det har inte alla. Och vi lever i ett fritt land, där man faktiskt får tro eller inte tro på vad man vill. Då ska inte ordlistor eller uppslagsböcker komma med "låtsasfakta" baserat på någon tro!
Sen lever vi faktiskt Här, på jorden. Och "änglarna" (om de nu finns) har ingen glädje av att ha en förälder, ett syskon eller en vän på jorden. Det har däremot de som lever här med oss.
Okej, som en del i ett sorgearbete. Men jag tycker uppriktigt talat synd om de barn som har föräldrar som kallar sig "änglaföräldrar" för att barnets storasyster eller storebror fått lämna vår värld. De är föräldrar. Inget annat. De är föräldrar till de barn som de fortfarande har hos sig, de barn som faktiskt behöver dem.
3 kommentarer:
Hej!
Först vill jag tacka för din kommentar inne hos mig och jag kan bara instämma. Du har ditt sätt att bearbeta saker och ting och jag har mitt. För sådan är sorgen. Olika.
Efter det att mina barn dog så har jag mött många mammor och pappor vars barn också har dött och många kan finna en tröst i just "ängla"-begreppet, då det bekräftar det som man har fått vara med om.
Ang SAOL så menar jag att om vi har en språklig situation i Sverige som inte återges i ordlistorna, ja, då avstannar språkets utveckling.
Ordet änglamamma osv användes långt innan det att mina barn dog och för mig så har det ingen religiös koppling heller.
Att skriva om de änglatermer som används ser jag som intressant för att få reda på vart det kommer ifrån, hur det uppstod och så vidare.
Men det är ju inte frågan om någon propaganda eller liknande med religiösa förtecken. Är tyvärr inte troende, utan ser det endast som ett bekräftande språkbruk.
Men jag förstår din syn på det. Och den är ju god. Att man skall värdera de människor som går sida vid sida om en.
Men jag ser ingen konflikt mellan att vara änglamamma och mamma i det "normala" avseendet. Varför kan man inte vara både och? Eller inget alls.
Helt upp till var och en.
Jag hoppas att min situation bidrar till att du och andra människor faktiskt kan känna en tacksamhet över de som är kvar på jorden. Även när det är kräksjukor, bråkigt, hormonstint eller vad det nu må vara. Så har man ändå varandra.
Om du har lust att besöka min blogg igen så tror jag att det framgår. Annars får du säga till.
För är det något som livet har lärt mig så är det att inte ta de människor man har omkring sig förgivet.
Vill tacka ännu en gång för att du tog dig tiden att fundera kring detta. Och jag kan bara erbjuda mitt synsätt, aldrig någon annans.
Hm... ja, jag förstår hur du tänker. Men om vi gör såhär: Vem är jag som tar hand om deras grav? En mammas uppgifter skiljer sig från en änglamammas uppgifter, om man nu vill ha uppgifter i sorgen. Det är det ju inte alla som vill ha heller.
Och jag tror att det är viktigt att använda sig av det som har varit, t.ex. flickornas födelse, och föra in det i livet "efter". Förstår du hur jag tänker? Bara att kunna prata om vad som har hänt utan att bli trasig har jag fått inse är att "gå vidare".
Att inkludera och lägga till nya blad till livet, det tror jag inte tar ifrån boken resten av sina blad.
Och nu får du tolka mig rätt (det här är ju ett svårt ämne), men att ha fått ett "klassiskt" missfall och att känna sina barn sparka i magen och behöva föda dem ändå -därför att kroppen startat en förlossning, det är samma område av sorg, men som du skriver -ändå så olika. Hade jag ex. fått missfall i, låt säga vecka 12, då hade jag t.ex. inte kallat mig änglamamma.
Mina barn andades, de låg i min famn och utifrån det så är det svårt att liksom förneka den nya roll som jag fick. Mina föräldrar slutar ju inte vara mina föräldrar bara för att de inte är här på jorden. På samma sätt ser jag det med mina barn. de är ju ändå mina barn, oavsett vart de är eller inte är. och är de mina barn, ja, då blir jag en änglamamma.
Du får ursäkta om kommentarerna kanske blir lite långa, men jag tycker att det är intressant vad man lägger in i olika begrepp. Du har en helt annan situation än mig och ser därför annorlunda på saker och ting.
Att få ett ord som änglamamma ger mig någonting konkret att säga till människor, bekräftar mina barn men förminskar inte deras syskon (som förhoppningsvis dimper ned en dag).
Och ang ord i SAOL så fann jag andra ord som var mer märkliga än änglamamma. Jihad och någon thailändsk maträtt som jag inte kan skriva, de orden t.ex. anses vara ett svenskt ord därför att det används i språket och människor känner till dess innebörd.
Änglamamma som då används inom stora kretsar och dessutom består av två i grunden redan existerande begrepp, tycker jag är mer accepterat rent språkmässigt än jihad.
Men vi utövar ju inte fler jihads för att ordet står i ordlistan, förstår du tankegången?
Det skall finnas och kunna hjälpa de som behöver, de som inte behöver kan strunta i det. Valfriheten som du var inne på tidigare, den är oerhört viktig inte minst inom sorg.
Tack för en utmanande diskussion.
Om du vill kan vi fortsätta via mail (mammamelissa@blogg.se) för att kommentarerna inte skall missuppfattas av andra.
skitans... mammamelissa@gmail.com skall det ju vara... lite såsig i kolan...
Skicka en kommentar