Vet att jag inte skrivit på ett tag. Har haft en vag tanke om det några gånger men det har som inte blivit av.. Och i helgen har jag vart i Umeå, kom nyss hem. Jobbat och umgåtts med S och hennes J :) Vart på en shoppingrunda, lite möbler hon ville ha som är svårt utan bil. Och så...
I övrigt känns det som att mitt huvud är så fullt i tankar att det snart ska sprängas... Har iaf fått lite vettiga inlägg från S, som hon även så fint demonstrerade (ovetandes förstås) då vi kom hem till henne igen :P
Men det jag blir mest galen på just nu... det är varför kan man inte säga till en människa vad man tycker? Ärlighet är en av de finaste egenskaperna man kan ha. Visst, sanningen kan såra också. Det är väl en av de största anledningarna till att folk ljuger. Men det är ju som att dra av ett plåster, det gör ont en stund. Lögnen sårar så mycket mer än så. (Eller det behöver inte vara lögn heller, kan även vara bara det att man helt enkelt låter bli att säga sanningen.) Men då blir det mer som cancer, det kanske inte märks så mycket (eller ens något alls) i början.. Sen så tar smärtan stegvis över mer och mer...
Förutom omtanken bakom ärlighet, så kan jag även för mig själv säga att mitt samvete blir lättat. Och att jag slipper tänka på och kanske må dåligt över det som jag egentligen skulle behöva ha sagt till en människa. Tyngst väger dock såklart tanken på hur viktigt det är för personen i fråga att få höra sanningen från mig.
Jag är nog den som väldigt gärna vill veta sanningen... Tydligen så finns det även de som inte så gärna vill det.
I övrigt känns det som att mitt huvud är så fullt i tankar att det snart ska sprängas... Har iaf fått lite vettiga inlägg från S, som hon även så fint demonstrerade (ovetandes förstås) då vi kom hem till henne igen :P
Men det jag blir mest galen på just nu... det är varför kan man inte säga till en människa vad man tycker? Ärlighet är en av de finaste egenskaperna man kan ha. Visst, sanningen kan såra också. Det är väl en av de största anledningarna till att folk ljuger. Men det är ju som att dra av ett plåster, det gör ont en stund. Lögnen sårar så mycket mer än så. (Eller det behöver inte vara lögn heller, kan även vara bara det att man helt enkelt låter bli att säga sanningen.) Men då blir det mer som cancer, det kanske inte märks så mycket (eller ens något alls) i början.. Sen så tar smärtan stegvis över mer och mer...
Förutom omtanken bakom ärlighet, så kan jag även för mig själv säga att mitt samvete blir lättat. Och att jag slipper tänka på och kanske må dåligt över det som jag egentligen skulle behöva ha sagt till en människa. Tyngst väger dock såklart tanken på hur viktigt det är för personen i fråga att få höra sanningen från mig.
Jag är nog den som väldigt gärna vill veta sanningen... Tydligen så finns det även de som inte så gärna vill det.
1 kommentar:
Tack snälla, söta! <3
Skicka en kommentar