Idag, igår, imorgon

Sitter på bussen halvvägs hem från uni nu. Satt i Jurparken och pluggade lite själv innan resten av gruppen kom, sen gick vi som hastigast igenom analys av det vi tidigare gjort. Hade visst missat en del visade det sig senare under eftermiddagen. Men det är väl därför vi har seminarier, för att träna och snappa upp det vi missat :) Seminariet avslutades lite tidigt, så jag hann med att fråga läraren om det jag inte fattade. Skönt! För är det något som gör matte svårt för mig så är det när jag inte fattar, då blir jag bara tvärsöver, tjurar ihop och vägrar räkna :P

Igår var jag bara hemma, så för en gångs skull under veckan hade jag tid att faktiskt laga mat också. Tindra fick välja och då blev det chili con carne. Första gången någonsin som jag lagar det! Har alltid varit en av mina sämsta maträtter, då jag verkligen inte gillar vita bönor. Men så såg jag ju nu att det gick göra med kidneybönor + krossade tomater. Mixade tomaterna till en slät sås först för att slippa klumparna som T inte gillar (inte jag heller så speciellt). Sen rev jag ner lite morötter också för att få det mindre "surt". "Mycket godare än din pappas" sa jag till T. Det var förvisso 8-9 år sen, men ändock vita bönor :S
Blir liksom övriga dagar (utom igår) sen middag idag, så det får bli rester från chilin! Imorgon blir ännu en sen dag, men då får vi nog unna oss något då det är fredag :)

Igår fick jag såret upprivet än en gång. Eller kanske rev jag upp det själv? Jag som trodde det läkt, så fel jag hade. Har insett nu att sådana sår aldrig läker av sig själv. Aldrig riktigt. Helt. Vi kan lura oss själva att tro att vi läkt. Det kan fungera. Ett tag. Men förr eller senare kommer vi ändå inse. Smärtan. Tiden spelar ingen roll. Den läker inte den sorts sår. Efter igår börjar jag inse att det snarare är tvärtom. Ju längre tid som går, desto ondare gör det.
Ingen annan, bara vi, kan läka varandra.

Men en vän kan lindra smärtan för en stund.