Tankarna fortsätter gå runt.
Visst är det underbart att jobba med barn. Men frågan är ändå om det verkligen är det jag vill.
Känns som att jag vill ha ut "något mer", vad vet jag väl inte riktigt än.
Men när jag tänker efter känns det lite som att jag... ah, svårt att veta vad man ska skriva när det enda som dyker upp i huvudet är på engelska. Ska hitta svenska ordet bara...
(..eller så får man helt enkelt omformulera sig..)
Ja, det känns iaf som att det (kanske) skulle vara så att jag nöjer mig med det.
Att jag egentligen vill något mer, men inte orkar?
Inte kan?
Håller jag tillbaka mig själv?
Eller är det bara det där "vanliga", obefogade ifrågasättandet?
Mina drömmar...
Vad vet jag inte.
Men inte barn, tror jag. (annat än egna då, eller i den utopiska tanken att de aldrig försvinner möjligen)
Men vad är drömmen? Och vad är uppnåeligt?
Och är det verkligen så illa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar